Vita dvärgstjärnor är den kompakta efterlämningen av döende stjärnor som solen. De är extremt tätta — en tesked väger ca 5 ton — och svalnar långsamt över miljarder år.
Den mest kända vita dvärgen — en av Sirius två komponenter, 8,6 ljusår bort
Vit dvärg i dubbelstjärnan Procyon, 11,4 ljusår bort
Vit dvärg i ett tredubbelt stjärnsystem, 16,3 ljusår bort
Vita dvärgstjärnor är sista fasen för de flesta stjärnor i universet — inklusive solen. När en stjärna som solen har brännt upp sitt bränsle och kastat sina yttersta lager som en planetarisk dimma, återstår en extremt kompakt kärna av kol och syre. Denna kärna är en vit dvärg.
Vita dvärgstjärnor är otroligt tätta. En typisk vit dvärg har solens massa pressad ned till en storlek motsvarande jorden. Det betyder att en tesked av en vit dvärg väger ca 5 ton — hundratals gånger tungare än samma volym jord. Denna täthet håller stjärnan uppe genom elektronisk degenereringstryck.
Vita dvärgstjärnor producerar inte ny energi — de är bara kvar av sin tidigare värme. Under miljarder år svalnar de långsamt och blir till 'svarta dvärgar' — svarta, kalla kärnor som är osynliga för ögat. Eftersom universum ännu inte är gammalt nog finns inga svarta dvärgar än.
Vita dvärgstjärnor är extremt kompakta. Om du kunde samla en matsked av en vit dvärg och föra den till jorden skulle den väga ca 5 ton — tyngre än en elefant.
När en vit dvärg i ett dubbelsystem suger materiale från sin granne kan den explodera som en typ Ia-supernova. Dessa supernovor är så lika att de används som 'standardljus' för att mäta avstånd i universet — och de upptäckte att universum utvidgar sig accelererat.
Vita dvärgstjärnor kan kristallisera. När de svalnar bildar deras kärnor en jättekristall av kol och syre. Solen kommer till slut att bli en sådan 'diamantdvärg' om ca 50 biljoner år.
På ytan av en vit dvärg skulle jordens tyngdekraft ge den en 'platttryckt' form och en extremt kraftig gravitation — ca 100 000 gånger jordens. Att stå på en vit dvärg skulle omedelbart krossa allt känt material.
Ja. Om ca 5 miljarder år växer solen till en röd jätte, kastar sina yttersta lager som en planetarisk dimma och lämnar efter sig en vit dvärg på ca 55 % av solens nuvarande massa.
Beteckningen 'vit dvärg' användes eftersom de ser små och svaga ut jämfört med normala stjärnor. Idag vet vi att de är extremt kompakta och tätta — inte 'små' i den meningen.
Ja, men det kräver ett teleskop. Sirius B är en vit dvärg i dubbelstjärnan Sirius, men den är mycket svagare än Sirius A. I ett teleskop kan den ses som en mycket svag stjärna nära den ljusa Sirius.