Universums olika stjärnor — från gula dvärgstjärnor till svarta hål
En dvärgstjärna är en relativt liten stjärna. Gula dvärgstjärnor som solen är stabila och långlivade och kan ha planetsystem. Vita dvärgstjärnor är den kompakta resten av döende stjärnor som solen — så täta att en tesked väger omkring 5 ton. Namnet rymmer alltså två helt olika typer.
Stjärnor är universums byggstenar och ljuskällor. De bildas i stjärndimmor av kall gas och stoft, bränner vätet till helium i miljarder år och dör till sist i explosiva eller stilla processer. Deras livscyklus beror på deras massa — från miljoner till biljarder av år.
En stjärnas massa bestämmer allt: hur stor den är, vilken färg den har, hur länge den lever och hur den dör. De mest massiva stjärnorna lever bara några få miljoner år och exploderar som supernovor, medan de minsta lever i biljarder av år och långsamt svalnar.
I den här guiden tittar vi på de vanligaste stjärntyperna i universet — från vanliga gula dvärgstjärnor som solen till extrema objekt som neutronstjärnor och svarta hål. Varje typ har sina egna egenskaper och en fascinerande historia.
Röda jättar är jättestora stjärnor som svalnat och växt till enorma storlekar. Betelgeuse i Orion är en av de mest kända…
Spektralklass K och M (0,5-10 M☉)
Blå superjättar är de mest massiva och hetaste stjärnor vi känner. De är miljontals gånger ljusare än solen och har extr…
Spektralklass O och B (10-100+ M☉)
Gula dvärgstjärnor är genomsnittliga stjärnor som solen. De är stabila, långlivade och hem för planetsystem. De utgör ba…
Spektralklass G (soltypen, 0,8-1,2 M☉)
Vita dvärgstjärnor är den kompakta efterlämningen av döende stjärnor som solen. De är extremt tätta — en tesked väger ca…
Klass DA, DB, DC, DZ (slutfas för mindre stjärnor)
Neutronstjärnor är de tätaste objekten i universet, bara svarta hål är tätare. De är extremt kompakta — en stad av denna…
Klass X (supernova-efterlämning)
Ett svart hål är ett objekt med så stor gravitation att inget — inte ens ljus — kan undslippe. Det bildas när en massiv …
Stellära, supermassiva, intermediära
Alla stjärnor börjar sitt liv i stjärndimmor — enorma moln av kall gas och stoft. När tyngdkraften får en del av molnet att kollapsa värms den och blir till en protostjärna. När temperaturen når ca 10 miljoner kelvin börjar kärnfusionen av vätet, och stjärnan är född.
En stjärna tillbringar det mesta av sitt liv i huvudserien — den fas då den bränner vätet till helium i kärnan. Varigheten beror på massan: en stjärna med solens massa lever ca 10 miljarder år, medan en stjärna med 10 gånger solens massa bara lever ca 20 miljoner år. Ju mer massiv en stjärna är, desto snabbare bränner den upp sitt bränsle.
När bränslet är slut beror stjärnans öde på massan. Mer massiva stjärnor växer till röda jättar och exploderar som supernovor, medan mindre stjärnor som solen långsamt kastar av sig sina ytre lag och blir vita dvärgar. De mest massiva stjärnorna lämnar efter sig neutronstjärnor eller svarta hål.
En stjärnas färg berättar hur varm den är på ytan. De varmaste stjärnorna är blå och strålar mest i ultraviolett ljus. Mellantempererade gula stjärnor som solen sänder ut mest ljus i det synliga området. De svalaste stjärnorna är röda och sänder ut mest i infrarött ljus.
Detta kallas Plancks lag och är grundläggande för att bestämma en stjärnas temperatur och egenskaper. Astronomer använder stjärnornas färg och ljusstyrka för att klassificera dem i ett Hertzsprung-Russell-diagram som visar sambandet mellan ljusstyrka och temperatur.
Vi tror att det finns ca 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan. De flesta är röda dvärgstjärnor som är för svaga för att ses med blotta ögat.
Solen är en gula dvärgstjärna (spektralklass G2V). Den är genomsnittlig i storlek och temperatur, och bränner vätet till helium i kärnan på ett stabilt sätt.
Ja, men det är extremt sällan eftersom avstånden mellan stjärnor är enorma. När två stjärnor i ett tätt dubbelsystem interagerar kan de dock kollidera och bilda en ny, mer massiv stjärna.
Proxima Centauri är den närmaste kända stjärnan — en röd dvärg 4,24 ljusår bort. Den tillhör Alpha Centauri-systemet och är för svag för att ses med blotta ögat.